Infraljud är frekvenser under 20 Hz. Lågfrekvent ljud ligger ungefär från 20 Hz upp till ett par hundra Hz. Vindkraft kan innehålla energi i båda områdena, och det är här många missförstånd uppstår.
1) Hörbarhet – om det uppfattas som ett “vanligt ljud”.
2) Mätbarhet – om det går att registrera och analysera med rätt instrument.
3) Upplevelse – om det uppfattas som pulsering, tryckvariation, vibration eller “närvaro”.
Standardiserade bullerredovisningar bygger ofta på dB(A). A-vägning filtrerar bort stora delar av lågfrekvens och infraljud, vilket gör att resultaten kan bli irrelevanta för just den frågan – även om mätningen i sig är korrekt enligt sin definition.
Låga frekvenser kan samverka med byggnadens konstruktion och rummets geometri. Det gör att upplevelsen kan skilja sig kraftigt mellan olika rum och att vissa frekvenser kan förstärkas i specifika positioner.
När lågfrekvent ljud når en byggnad uppstår fenomen som standardiserade mätmetoder ofta missar:
Oftast, men det kan ändå vara mätbart och kan samverka med andra komponenter i ljudbilden.
För att det är svårt att mäta/kommunicera korrekt och blandas ihop med upplevelse av pulser och lågfrekvens.
Nej, dB(A) filtrerar bort stora delar av området.
Rumsresonanser och byggnadens ljudisolation påverkar låga frekvenser annorlunda.
Som ett mät- och analysområde med tydliga metoder och redovisning av frekvenser – inte som en etikett.
Interna länkar
Hur mätningar görs och varför det är svårt: /ljud/matning
Varför dB(A) ofta missar: /ljud/dba